Dyslexi

När jag var 11-12 år, kommer inte riktigt ihåg när de var. Då fick jag diagnosen dyslexi. Detta var inget jag märkte mer än att det tog lite längre tid för mig att läsa en text. Inget mina vänner heller märker av, och fortfarande finns de folk som inte har en blekaste aning om vad detta är eller att jag har den diagnosen. Idag är detta en vanlig "sjukdom" och många vet av den och det finns mycket hjälp i skolan. Men jag som har dyslexi men ändå inte alls så hög grad av de märker inte av de värst mycket. Ni kanske märker de ibland när jag skriver saker, har väldigt svårt med sammansatta ord, när sitter de ihop och när inte.
Detta är en diagnos som man får lära sig leva med, man hittar tricks som funkar för just dig för att man till exempel ska kunna lära sig samma saker som andra. Texter i skolan som man ska läsa snabbt och sedan prata om har jag väldigt svårt för. Att komma ihåg vad man läst, jag behöver läsa kanske två gånger för att förstå meningen med texten.
Frågan är ju då varför jah valde att börja blogga, kanske några undrar.
När jag skulle börja på engelska skolan i sjuan, när jag gick i sexan sa ett par killar till mig "hur ska du klara dig, du går ju i stödgrupp för engelska". Mycket riktigt gjorde jag de, och jag blev extremt upprörd över detta, nog därför jag kommer ihåg de idag. Det slutade med att jag gick ut med A i engelska i varje termin jag gick där. Jag vill visa folk att jag kan lika mycket som alla andra, i nästan allt. Säger någon till mig att jag inte kan göra något så vill jag det bara mera. Jag tror stark på citatet "succes is the best way of revenge". För den känslan är den bästa som finns.

Gillar

Kommentarer